Jag inleder med några tankar och reflektioner om att bli äldre. När jag var ung, eller yngre beroende på hur man ser det, så var det andra som blev det, inte du själv. Det var föräldrar (som man alltid tyckt vara gamla nästan), det var vänner i orienteringsklubben som klättrade i åldersklasserna och på jobbet var det kollegor som närmade sig pensionen och som såklart ansågs som urgamla. Visst tyckte man att det var konstigt när man skulle fylla 30 för då var det svårt att hävda att man fortfarande var en ungdom, men då kunde man i alla fall intala sig själv att man ”kände” sig väldigt ungdomlig och definitivt inte som 30.
Nu är det dock längs sedan och nu när man just fyllt 60 inser man att man har mer tid bakom sig än framför sig. Men, vart har all tid tagit vägen och vad har man gjort med all tid. För min del kan jag dela in åren som förflutit i ett antal faser eller skeden där man har med sig erfarenheter (och synder) från föregående faser i det som följer.
Den första fasen är som man minns är de tidiga barnaåren och uppväxten med föräldrar och syskon. Den följs av en fas av att klara sig själv och inte vara helt beroende av föräldrarna längre. För min del flyttade jag hemifrån under den perioden och skaffande mig en utbildning som civilingenjör vid KTH i Stockholm. Åldern var i detta skede inte något som jag funderade så mycket på, att fylla 30 kändes fortfarande väldigt långt borta.
Tiden därefter kännetecknas av att bilda egen familj med småbarn och allt vad det innebär. Alla som har haft småbarn vet att detta skede av livet är väldigt inrutat och (för många) hektiskt för att man inte hinner fundera så mycket över att man blir äldre, utan ser med glädje när barnen växer och utvecklas. Plötsligt är de tonåringar och snart själva ifärd med att flytta hemifrån. Sedan följer en tid när man har mer tid att prioritera och göra saker som inte funnits tid för tidigare. Och plötsligt inser man har blivit betydligt äldre, passerat 40, och undrar hur detta har gått till. Att barnen flyttar ut innebär också att det finns inte bara tid utan även ekonomiska resurser att unna sig sånt som inte var möjligt tidigare. Men PANG så är man 60! Denna siffra avskräcker, nu går det inte att prata bort det och faktum är att man närmar sig pensionen med språng.
Men man ska inte misströsta utan leva i nuet, att reflektera är bra, det finns mycket att glädjas ifrån de år som gått (de jobbiga sakerna har en tendens att blekna med åren). Men att sträva efter att uppleva nya saker är en central komponent för ett rikt och stimulerade liv. Det har varit en grundtes för mig och kommer även att vara så de kommande åren
Lämna ett svar